ï»ż

 

Konflikten mellan Libyen och Tchad
Datum 1978–1987
Plats Tchad
Utfall Libyskt nederlag
Stridande
Libyen
GUNT		 Tchad
Frankrike
Zaire
BefÀlhavare
Muammar al-Qadhdhafi
Goukouni Oueddei		 HissÚne Habré
Förluster
Tusentals OkÀnt

Konflikten mellan Libyen och Tchad var ett tillstĂ„nd av sporadisk krigföring i Tchad mellan 1978 och 1987 dĂ€r Libyen och Tchad var motparter. Libyens inblandning i Tchads inre angelĂ€genheter inleddes 1968, dĂ„ inbördeskriget i Tchad utvidgades till norra Tchad, och blev mer intensivt 1969 dĂ„ Muammar al-Qadhdhafis tog makten i Libyen.[1] Konflikten utmĂ€rktes av fyra olika libyska interventioner i Tchad, som skedde 1978, 1979, 1980–1981 och 1983–1987. Vid alla dessa tillfĂ€llen hade Qadhdhafi stöd av ett antal grupperingar i Tchad som deltog i inbördeskriget, medan Libyens motstĂ„ndare fick stöd av den franska regeringen, som ingrep militĂ€rt för att rĂ€dda Tchads regering 1978, 1983 och 1986.

Krigets militÀra mönster avtecknade sig redan 1978. Libyerna tillhandahöll utrustning, artilleri och flygstöd och deras tchadiska allierade stod för infanteriet som utförde det mesta av spejandet och stridandet. [2] Detta mönster kom att Àndras radikalt 1986, mot slutet av kriget, nÀr alla tchadiska styrkor gick samman mot Libyens ockupation av norra Tchad med en enighet som aldrig tidigare hade setts i Tchad.[3] Detta berövade de libyska styrkorna deras vanliga infanteri, precis nÀr de fann sig i konfrontation mot en rörlig armé, som nu var vÀlutrustad med pansarvÀrnsrobotar och luftvÀrnsrobotar, och avslutade dÀrmed Libyens överlÀgsenhet i eldkraft. Det som följde var det sÄ kallade Toyotakriget, dÀr de libyska styrkorna besegrades och kördes ut frÄn Tchad, vilket blev slutet pÄ konflikten.

Den ursprungliga orsaken till Qadhdhafis inblandning i Tchad var hans ambition att annektera Aouzouremsan, den nordligaste delen av Tchad, som han gjorde ansprĂ„k pĂ„ med hĂ€nvisning till ett oratificerat fördrag frĂ„n kolonialtiden.[1] År 1972 blev hans mĂ„l, enligt historikern Mario Azevedos bedömning: Att skapa en klientstat pĂ„ Libyens "undersida", en islamisk republik utformad i likhet med hans jamahiriya, som skulle upprĂ€tthĂ„lla nĂ€ra band med Libyen och sĂ€kra hans kontroll över Aozouremsan, att driva ut Frankrike frĂ„n omrĂ„det, och att anvĂ€nda Tchad som en bas för att utöka sitt inflytande i Centralafrika.[4]

InnehÄll

redigera HĂ€ndelser

redigera Ockupationen av Aouzouremsan

BET-prefekturen rödmarkerad
BET-prefekturen rödmarkerad

Libyens inblandning i Tchad kan sÀgas ha börjat 1968, under inbördeskriget i Tchad, dÄ den upproriska muslimska grupperingen FROLINAT utvidgade sitt gerillakrig mot den kristne presidenten François Tombalbaye till BET-prefekturen i norr.[5] Det hade alltid funnits starka lÀnkar över grÀnsen mellan Tchad och Libyen och dÀrför kÀnde sig Libyens kung Idris tvungen att stödja FROLINAT. För att bevara relationerna med Tchads före detta kolonialherre och nuvarande skyddsmakt Frankrike begrÀnsade sig Idris till att ge rebellerna en fristad pÄ libyskt territorium och att inte tillhandahÄlla militÀr utrustning, enbart förnödenheter.[1]

Allt detta Àndrades med statskuppen i Libyen den 1 september 1969 som avsatte Idris och förde Muammar al-Qadhdhafi till makten. Qadhdhafi gjorde ansprÄk pÄ Aouzouremsan i norra Tchad, med hÀnvisning till ett oratificerat fördrag som undertecknades 1935 mellan Italien och Frankrike, (dÄvarande kolonialmakter i Libyen respektive Tchad).[1] SÄdana ansprÄk hade tidigare gjorts 1954 nÀr Idris försökte ockupera Aouzou, men hans styrkor trycktes tillbaka av Franska kolonialstyrkorna.[6]

Aouzouremsan, blÄmarkerad.
Aouzouremsan, blÄmarkerad.

Qadhdhafi hade i början en försiktig instĂ€llning till FROLINAT, men vid 1970 hade han kommit att se organisationen som anvĂ€ndbar för sina behov. Med stöd av östlĂ€nder, sĂ€rskilt Östtyskland, tillhandahöll han trĂ€ning, bevĂ€pning och finansiering Ă„t rebellerna.[7][1] Den 27 augusti 1971 skedde ett kuppförsök mot Tombalbaye, organiserat Qadhdhafi, som var nĂ€ra att lyckas. Detta kan ha utlösts av Libyens Ă€ngslan efter ett försök som gjordes 24 juli att skapa försoning mellan kristna och muslimer i Tchad genom att ge hĂ€lften av regeringsposterna till muslimska politiker. FastĂ€n Ă„tgĂ€rden förkastades av FROLINAT sĂ„gs en sĂ„dan öppning av Qadhdhafi som ett hot mot hans inflytande i Tchad.[8]

PÄ dagen för den misslyckade kuppen bröt Tombalbaye alla diplomatiska förbindelser med Libyen, inbjöd alla libyska oppositionsgrupper att basera sig i Tchad, och började göra ansprÄk pÄ regionen Fezzan i Libyen med hÀnvisning till "historiska rÀttigheter." Qadhdhafis svarade genom att den 17 september erkÀnna FROLINAT som den enda legitima regeringen i Tchad, varefter Tchads utrikesminister Baba Hassan i oktober i FN fördömde Libyens "expansionistiska idéer."[9]

Efter franska pÄtryckningar pÄ Libyen, och med Nigers president Hamani Diori som medlare, Äterupptog Tchad och Libyen diplomatiska förbindelser den 17 april 1972. Kort dÀrefter bröt Tombalbaye de diplomatiska förbindelserna med Israel. Han sÀgs den 28 november i hemlighet ha accepterat att avtrÀda Aozouremsan till Libyen. I utbyte utlovade Qadhdhafi 40 miljoner pund till Tombalbaye[10] och de tvÄ lÀnderna undertecknade ett vÀnskapsavtal i december. Qadhdhafi drog tillbaka sitt officiella stöd till FROLINAT och tvingade dess ledare Abba Siddick att flytta sitt högkvarter frÄn Tripoli till Alger.[11][8] Goda relationer bekrÀftades under de följande Ären. Qadhdhafi besökte Tchads huvudstad N'Djamena i mars 1974,[12] och samma mÄnad skapades en gemensam bank för att tillhandahÄlla investeringspengar Ät Tchad.[9]

Ett halvÄr efter att 1972 Ärs fördrag hade undertecknats gick libyska trupper in i Aozouremsan och upprÀttade en flygbas skyddad av luftvÀrnsmissiler strax norr om Aozou. En civil administration upprÀttades, ansluten till Kufra, och libyskt medborgarskap erbjöds de nÄgra tusen invÄnarna i omrÄdet. FrÄn den tidpunkten beskrevs omrÄdet som en del av Libyen pÄ libyska kartor.[11]

De exakta villkoren för hur Libyen tog Aozouremsan Àr delvis oklara. Att en hemlig överenskommelse mellan Tomalbaye och Qadhdhafi fanns avslöjades först 1988, dÄ den libyske ledaren visade upp en pÄstÄdd kopia av ett brev dÀr Tombalbaye erkÀnner Libyens ansprÄk. Mot detta har forskare som Bernard Lanne hÀvdat att det aldrig fanns nÄgon sorts formell överenskommelse, och att Tombalbaye helt enkelt hade funnit det fördelaktigt för sig sjÀlv att inte nÀmna att en del av hans land ockuperades. Libyen förmÄdde inte heller uppvisa originalet av överenskommelsen nÀr frÄgan om Aozouremsan fördes inför Internationella domstolen 1993.[13][11]

redigera Upproret utvidgas

NÀrmandet skulle inte vara lÀnge, dÄ Tombalbaye avsattes i en statskupp den 13 april 1975 och ersattes av general Felix Malloum. En av anledningarna till kuppen var motstÄnd mot Tombalbayes undfallande politik mot Libyen, och Qadhdhafi sÄg dÀrför kuppen som ett hot mot sitt inflytande i Tchad och Äterupptog sitt stöd till FROLINAT.[1]

I april 1976 utsattes Malloum för ett mordförsök med stöd frÄn Qadhdhafi,[8] och samma Är började libyska trupper göra rÀder in i centrala Tchad tillsammans med styrkor frÄn FROLINAT.[2]

Libyens aktivism började skapa oro inom den starkaste av de grupper som FROLINAT hade uppdelats i, Conseil de Commandement des Forces Armées du Nord (CCFAN). Upprorsrörelsen splittrades i oktober 1976 pÄ frÄgan om stödet frÄn Libyen hade egennyttiga motiv. En minoritet lÀmnade milisen och bildade Forces Armées du Nord (FAN), ledda av den antilibyske HissÚne Habré, medan majoriteten, som var villig att godta en allians med Qadhdhafi, styrdes av Goukouni Oueddei. Den senare gruppen bytte snart namn till Forces Armées du Peuple (FAP).[14]

Under de Ären hade Qadhdhafis stöd mestadels varit moraliskt och tillförseln av vapen endast marginell. Allt detta började förÀndras i februari 1977, dÄ libyerna tillhandahöll hundratals AK-47 automatkarbiner, dussintals bazookas, 81 och 82mm granatkastare och rekyllösa kanoner Ät Goukounis mÀn. BevÀpnade med dessa vapen attackerade FAP i juni Tchads armés (FAT:s) fÀsten Bardaï och Zouar i Tibesti och Ounianga Kebir i Borkou. Goukouni tog med denna attack full kontroll över Tibesti, eftersom Bardaï, som var belÀgrat sedan 22 juni, kapitulerade den 4 juli, och Zouar evakuerades. FAT förlorade 300 man, och mÀngder militÀr utrustning föll i hÀnderna pÄ rebellerna.[15][16] Ounianga attackerades den 20 juni, men rÀddades för tillfÀllet av de franska militÀra rÄdgivare som fanns dÀr.[17]

Eftersom det hade blivit uppenbart att Aouzouremsan anvÀndes av Libyen som bas för djupare inblandning i Tchad, beslöt Malloum detta Är att föra frÄgan om ockupationen av remsan inför Förenta Nationerna och OAU.[18] Malloum beslöt ocksÄ att han behövde nya allierade, och pÄ grund av detta förhandlade han fram en formell allians med Habré, Khartoumavtalet, i september. Detta avtal hölls hemligt till 22 januari, dÄ en grundlÀggande stadga undertecknades, varefter en nationell samlingsregering bildades den 29 augusti 1978 med Habré som premiÀrminister.[19][20] Avtalet mellan Malloum och Habré frÀmjades aktivt av Sudan och Saudiarabien, som bÄda fruktade ett radikalt Tchad kontrollerat av Qadhdhafi och sÄg Habré, med sina goda muslimska och antikolonialistiska meriter, som den enda chansen stoppa Qadhdhafis planer.[21]

redigera Libysk eskalering

Qadhdhafi uppfattade avtalet mellan Malloum och Habré som ett allvarligt hot mot sitt inflytande i Tchad, och svarade omedelbart med att föra Libyens inblandning till tidigare ej uppnÄdda nivÄer. För första gÄngen med aktiv medverkan av libyska marktrupper[2] genomförde Goukounis FAP 29 januari 1978 den sÄ kallade Ibrahim Abatcha-offensiven mot de sista utposterna som regeringen höll i norra Tchad, nÀmligen Faya-Largeau, Fada och Ounianga Kebir. Attackerna var fullstÀndigt framgÄngsrika, och Goukouni och libyerna tog full kontroll över BET-prefekturen.[22][23]

Den avgörande sammandrabbningen mellan Libyens och FAP:s styrkor och Tchads reguljĂ€ra styrkor skedde vid Faya-Largeau, huvudstaden i BET. Staden, som försvarades av 5 000 tchadiska soldater, föll den 18 februari efter vĂ„ldsamma strider till 2 500 rebeller med stöd av möjligen sĂ„ mĂ„nga som 4 000 libyska soldater. Libyerna tycks inte ha deltagit direkt i striderna, utan tillhandahöll pansar, artilleri och luftstöd. Detta mönster kom att upprepas i framtiden.[2] Rebellerna var ocksĂ„ mycket bĂ€ttre bevĂ€pnade Ă€n tidigare, och uppvisade luftvĂ€rnsrobotar av typen Strela 2.[24]

Goukouni hade tagit omkring 2 500 fĂ„ngar i dessa segrar och de som vanns 1977. DĂ€rmed hade Tchads armĂ© förlorade minst 20% av sitt soldatmaterial[23] och sĂ€rskilt Garde Nationale et Nomade (GNN) decimerades kraftigt av förlusterna i Fada och Faya.[25] Goukouni anvĂ€nde dessa segrar för att stĂ€rka sin position inom FROLINAT. Under en libyskstödd kongress som hölls i mars i Faya Ă„terförenades de största rebellgrupperna och nominerade Goukouni till ny generalsekreterare för FROLINAT.[26]

Malloums reaktion pÄ Goukounis och Qadhdhafis offensiv var att bryta de diplomatiska förbindelserna med Libyen den 6 februari och föra frÄgan om Libyens inblandning i striderna inför FN:s sÀkerhetsrÄd, samt Äter ta upp frÄgan om Libyens ockupation av Aouzouremsan. Den 9 februari, efter Fayas fall, tvingades dock Malloum godta en vapenvila och dra tillbaka protesten. Vapenvilan uppnÄddes eftersom Libyen hade hejdat Goukounis framfart pÄ grund av pÄtryckningar frÄn Frankrike, som dÄ var en viktig vapenleverantör till Libyen.[22]

Malloum och Qadhdhafi Äterupptog de diplomatiska förbindelserna den 24 februari i Sebha i Libyen, dÀr en internationell fredskonferens hölls med Nigers president Seyni Kountché och Sudans vicepresident som medlare. Under tunga pÄtryckningar frÄn Frankrike, Sudan och Zaire,[27] tvingades Malloum den 27 mars att underteckna Benghaziavtalet, som erkÀnde FROLINAT och godkÀnde en ny vapenvila. Bland de huvudsakliga villkoren i avtalet var skapandet av en gemensam libysk-nigerisk militÀr kommitté, som fick i uppdrag att genomföra avtalet. Genom denna kommitté legitimerade Tchad libysk intervention pÄ sitt territorium. Avtalet innehöll ocksÄ ett annat villkor som uppskattades av Libyen, nÀmligen ett slut pÄ all fransk militÀr nÀrvaro i Tchad.[22] Det dödfödda avtalet var för Qadhdhafi inget mer Àn en strategi för att stÀrka sin "skyddsling" Goukouni. Det försvagade ocksÄ betydligt Malloums prestige bland sydtchadier, som sÄg hans eftergifter som bevis pÄ svagt ledarskap.[27]

Den 15 april, bara nÄgra dagar efter att han undertecknat vapenvilan, lÀmnade Goukouni Faya och efterlÀmnade dÀr en libysk garnison om 800 man. Goukounis styrkor, som förlitade sig pÄ stöd frÄn libyskt pansar och luftstridskrafter, erövrade en liten garnison frÄn Tchads armé och vÀnde sig i riktning mot huvudstaden N'Djamena.[27][2]

Mot dessa stod nyanlĂ€nda franska styrkor. Redan 1977, efter Goukounis första offensiver, hade Malloum bett om att fransk militĂ€r skulle Ă„tervĂ€nda till Tchad, men Frankrikes president ValĂ©ry Giscard d'Estaing var till en början tveksam till att utlova nĂ„got före det franska parlamentsvalet i mars 1978. Frankrike var ocksĂ„ oroligt för att skada sina lönsamma kommersiella och diplomatiska förbindelser med Libyen. Slutligen övertygade den snabbt förvĂ€rrande situationen i Tchad presidenten att 20 februari inleda OpĂ©ration Tacaud. I april hade 2 500 franska soldater anlĂ€nt till Tchad för att sĂ€kra huvudstaden mot rebellerna.[28]

Det avgörande slaget Ă€gde rum vid Ati, en ort cirka 430 kilometer nordost om N'Djamena. Ortens garnison om 1 500 soldater attackerades 19 maj av FROLINAT, utrustade med artilleri och moderna vapen. Garnisonen undsattes av ankomsten en tchadisk pansarstödd styrka och, mer betydelsefullt, av franska frĂ€mlingslegionen och 3:e marina infanteriregementet. I ett tvĂ„ dagar lĂ„ngt slag slogs FROLINAT tillbaka med svĂ„ra förluster. Denna seger bekrĂ€ftades i juni av en annan strid vid Djedaa, efter vilken FROLINAT erkĂ€nde sig besegrat och flydde norrut, efter att ha förlorat 2 000 man och lĂ€mnat den "ultramoderna utrustning" som de bar med sig pĂ„ marken. Av nyckelbetydelse i dessa slag var den fullstĂ€ndiga överlĂ€gsenhet i luften som fransmĂ€nnen kunde rĂ€kna med, dĂ„ det libyska flygvapnets piloter inte var beredda att strida mot fransmĂ€nnen.[27][29][30]

redigera Libyska svÄrigheter

Bara nÄgra mÄnader efter den misslyckade offensiven mot huvudstaden skingrade stora meningsskiljaktigheter inom FROLINAT alla spÄr av enighet och försvagade Libyens makt i Tchad kraftigt. PÄ natten 27 augusti attackerade Ahmat Acyl, ledaren för Volcanarmén, Faya-Largeau med stöd av libyska trupper i vad som tycktes vara ett försök av Qadhdhafi att avsÀtta Goukouni frÄn ledningen för FROLINAT och ersÀtta honom med Acyl. Försöket slog slint dÄ Goukouni reagerade genom att utvisa alla libyska militÀra rÄdgivare som fanns i Tchad, och började söka en kompromiss med Frankrike.[31][32]

Anledningarna till motsÀttningen mellan Qadhdhafi och Goukouni var bÄde etniska och politiska. FROLINAT var delat mellan araber, som Acyl, och tubuer, som Goukouni och Habré. Dessa etniska uppdelningar avspeglade ocksÄ en skillnad i instÀllning till Qadhdhafi och hans Gröna bok. I synnerhet hade Goukouni och hans mÀn visat sig tveksamma till att följa Qadhdhafis anhÄllanden om att göra Gröna boken till FROLINAT:s offciella politik, och hade först försökt avvakta och lÀmna frÄgan till rörelsens fullstÀndiga Äterförening. NÀr enandet hade Ästadkommits och Qadhdhafi Äter tryckte pÄ för antagande av Gröna boken blev skiljaktigheterna i RevolutionsrÄdet uppenbara. MÄnga uttalade sin lojalitet mot rörelsens ursprungliga plattform, som godkÀndes 1966 nÀr Ibrahim Abatcha utsÄgs till dess första generalsekreterare, medan andra, dÀribland Acyl, helt och hÄllet anammade Qadhdhafis idéer.[33]

I N'Djamena beredde den samtidiga nĂ€rvaron av tvĂ„ armĂ©er, premiĂ€rminister HabrĂ©s FAN och president Malloums FAT, vĂ€g för slaget om N'Djamena, som kom att Ă„stadkomma statens kollaps och den nordliga elitens tilltrĂ€de till makten. En mindre incident eskalerade den 12 februari till hĂ„rda strider mellan HabrĂ©s och Malloums styrkor, och slaget intensifierades den 19 februari dĂ„ Goukounis mĂ€n gick in i huvudstaden för att strida tillsammans med HabrĂ© mot FAT. Det uppskattas att vid 16 mars, dĂ„ den första internationella fredskonferensen Ă€gde rum, hade 2 000–5 000 personer dödats och 60 000–70 000 tvingats fly huvudstaden. Den kraftigt minskade tchadiska armĂ©n lĂ€mnade huvudstaden i rebellernas hand och omorganiserade sig i söder under ledning av Wadel Abdelkader KamouguĂ©. Under slaget stod den franska garnisonen passivt vid sidan om och hjĂ€lpte till och med HabrĂ© vid nĂ„gra tillfĂ€llen, som nĂ€r de krĂ€vde att Tchads flygvapen skulle stoppa sina bombningar.[34]

En internationell fredskonferens hölls i Kano i Nigeria, dÀr Tchads grannlÀnder deltog tillsammans med Malloum för Tchads armé, Habré för FAN och Goukouni för FAP. Kanoavtalet undertecknades den 16 mars av alla nÀrvarande, och Malloum avgick för att ersÀttas av ett rÄd under Goukounis ordförandeskap.[35] Detta var en följd av pÄtryckningar frÄn Nigeria och Frankrike för att Goukouni och Habré skulle dela makten.[36] FransmÀnnen i synnerhet sÄg detta som en del av sin strategi att kapa alla band mellan Goukouni och Qadhdhafi.[37] NÄgra veckor senare bildade samma grupperingar Gouvernement d'Union Nationale de Transition (GUNT), som hölls samman till stor del av en gemensam önskan att hÄlla Libyen utanför Tchad.[38]

Trots att Libyen hade undertecknat Kanoavtalet,[39] var det förargat över att GUNT inte inkluderade ledarna för VolcanarmĂ©n och inte hade erkĂ€nt Libyens ansprĂ„k pĂ„ Aouzouremsan. Redan sedan 13 april hade det varit viss libysk militĂ€r verksamhet i norra Tchad, och stöd gavs till separatiströrelsen i södern, men ett större svar kom först efter 25 juni, nĂ€r ultimatumet för att bilda en ny, mer inkluderande koalitionsregering som hade stĂ€llts av Tchads grannlĂ€nder gick ut. Den 26 juni invaderade 2 500 libyska soldater Tchad och avancerade i riktning mot Faya-Largeau. Dessa styrkor hindrades först av Goukounis milismĂ€n, och tvingades sedan retirera, sĂ€rskilt pĂ„ grund av franska spaningsflygplan och bombplan (Tchads regering hade bett om hjĂ€lp frĂ„n Frankrike nĂ€r attacken inleddes). Under samma mĂ„nad grundade de grupperingar som uteslutits av GUNT i norra Tchad med libyskt militĂ€rt stöd en motregering, Front for Joint Provisional Action (FACP).[40][38][36]

Striderna med Libyen, Nigerias införande av ekonomisk bojkott och internationella pÄtryckningar ledde till en ny internationell fredskonferens i Lagos i augusti, dÀr alla elva grupperingar i Tchad deltog. Ett nytt avtal, Lagosavtalet, undertecknades den 21 augusti, enligt vilket ett nytt GUNT skulle bildas och vara öppet för alla grupperingar. De franska trupperna skulle lÀmna Tchad, och ersÀttas av en multinationell afrikansk fredsstyrka.[41] Det nya GUNT tilltrÀdde i november, med Goukouni som president, Kamougué som vicepresident, Habré som försvarsminister[42] och Acyl som utrikesminister.[43] Trots att Habré ingick fanns det tillrÀckligt mÄnga LibyenvÀnner i den nya samlingregeringen för att göra Qadhdhafi nöjd.[44]

redigera Libysk intervention

Det blev tydligt frÄn början att Habré isolerade sig frÄn de andra medlemmarna i samlingsregeringen GUNT, som han behandlade med förakt. Habrés fientlighet mot Libyens inflytande i Tchad förenades med hans framÄtanda och hÀnsynslöshet. Bedömare drog slutsatsen att krigsherren Habré aldrig skulle nöja sig med mindre Àn det högsta Àmbetet. I denna kontext ansÄgs det att förr eller senare en vÀpnad konfrontation mellan Habré och de LibyenvÀnliga grupperingarna skulle Àga rum, och Àn mer betydelsefullt, mellan Habré och Goukouni.[42]

Som vĂ€ntat blev sammanstötningarna i huvudstaden mellan HabrĂ©s FAN och pro-libyska grupper mer och mer allvarliga. Till slut utlöste en mindre incident, liksom hade skett med det första slaget 1979, det andra slaget vid N'Djamena. Inom tio dagar hade sammanstötningarna mellan FAN och Gokounis FAP, som bĂ„da hade 1 000-1 500 soldater i staden, orsakat tusentals offer och försatt ungefĂ€r halva huvudstadens befolkning pĂ„ flykt. De fĂ„taliga Ă„terstĂ„ende franska trupperna, som drog sig ur den 4 maj, förklarade sig neutrala, liksom den zairiska fredsstyrkan.[45][46]

Medan FAN mottog ekonomiskt och militÀrt stöd frÄn Sudan och Egypten fick Goukouni snart efter att slaget börjat vÀpnat stöd frÄn Kamougués FAT och Acyls CDR, och utrustades med libyskt artilleri. Den 6 juni tog FAN kontroll över staden Faya. Detta skrÀmde Goukouni och han undertecknade den 15 juni ett vÀnskapsavtal med Libyen. Avtalet gav Libyen fri hand i Tchad och legitimerade dess nÀrvaro i landet. Detta var sÀrskilt tydligt i avtalets första artikel, dÀr det var skrivet att de tvÄ lÀnderna förband sig till ömsesidigt försvar, och att ett hot mot det ena landet utgjorde ett hot mot det andra.[46][47]

Med början i oktober verkade libyska trupper som flugits frÄn Aouzouremsan i samarbete med Goukounis styrkor för att Äter ockupera Faya. Staden anvÀndes sedan som samlingspunkt för pansarvagnar, artilleri och pansarfordon som rörde sig söderut mot huvudstaden N'Djamena.[48]

En attack inledd den 6 december, med sovjetiska pansarvagnar av typerna T-54 och T-55 i spetsen, som uppges ha koordinerats av rĂ„dgivare frĂ„n Sovjetunionen och Östtyskland, ledde till huvudstadens fall den 16 december. Den libyska styrkan, som omfattade mellan 7 000 och 9 000 man i reguljĂ€ra enheter och den paramilitĂ€ra panafrikanska Islamiska legionen, 60 pansarvagnar, samt andra pansarfordon, hade skeppats över 1 100 kilometer öken frĂ„n Libyens sydgrĂ€ns, delvis med flyg och tanktransport, delvis av egen kraft. SjĂ€lva grĂ€nsen lĂ„g 1 000 till 1 100 kilometer frĂ„n Libyens huvudbaser vid Medelhavets kust.[48] Libyens intervention gav prov pĂ„ en imponerande logistisk förmĂ„ga, och innebar Qadhdhafis första militĂ€ra seger och en betydande politisk bedrift.[49]

Habré tvingades i exil och hans styrkor befann sig i grÀnszonerna i Darfur, men han förblev trotsig. Den 31 december tillkÀnnagav han i Dakar att han skulle fortsÀtta kriga som gerillaledare mot GUNT.[49][46]

redigera Libyskt tillbakadragande

Den 6 januari 1981 utfÀrdades en gemensam kommuniké i Tripoli av Qadhdhafi och Goukouni om att Libyen och Tchad hade beslutat "att verka för att Ästadkomma fullstÀndig enhet mellan de tvÄ lÀnderna". Sammanslagningsplanen orsakade starka fientliga reaktioner i Afrika, och fördömdes omedelbart av Frankrike, som 11 januari erbjöd sig att stÀrka de franska garnisonerna i vÀnligt sinnade afrikanska stater och den 15 januari försatte den franska medelhavsflottan i beredskap. Libyen svarade genom att hota med att införa ett oljeembargo, medan Frankrike hotade att reagera om Libyen attackerade nÄgot annat grannland. Alla ministrar frÄn GUNT som var nÀrvarande med Goukouni i Tripoli, med undantag för Acyl, motsatte sig ocksÄ avtalet.[43][50]

De flesta bedömare anser att orsakerna till att Goukouni accepterade överenskommelsen kan hittas i en blandning av hot, intensiv pÄtryckning och den ekonomiska hjÀlp som utlovades av Qadhdhafi. Dessutom hade Goukouni strax före sitt besök i Libyens huvudstad skickat tvÄ av sina befÀlhavare till Libyen för konsultationer. I Tripoli fick Goukouni veta av Qadhdhafi att de hade blivit mördade av "libyska dissidenter", och att om han inte ville riskera att förlora Libyens gunst och sin makt borde han acceptera sammanslagningsplanen.[51]

Betydelsen av det motstÄnd som de mötte fick Qadhdhafi och Goukouni att spela ned betydelsen av tillkÀnnagivandet, och tala om en "union" av folk, inte av stater, som ett "första steg" mot nÀrmare samarbete. Men skadan var redan skedd och den gemensamma kommunikén försvagade kraftigt Goukounis prestige som nationalist och statsman.[43]

Tilltagande internationellt tryck mot Libyens nÀrvaro i Tchad möttes först av Goukouni med uttalandet att libyerna var i Tchad eftersom de efterfrÄgades av regeringen, och att internationella medlare helt enkelt skulle acceptera beslutet frÄn Tchads legitima regering. I ett möte som hölls i maj hade Goukouni varit mer tillmötesgÄende och förklarade att tillbakadragande av de libyska styrkorna inte var en prioritet, men att han skulle godta OAU:s beslut. Goukouni kunde vid det tillfÀllet knappast avsÀga sig Libyens militÀra stöd, som var nödvÀndigt för att hantera Habrés FAN, som stöddes av Egypten och Sudan och finansierades genom Egypten av CIA.[52]

Under tiden började relationerna mellan Goukouni och Qadhdhafi försĂ€mras. Libyska trupper var stationerade i olika delar av norra och centrala Tchad, i antal som vid januari-februari hade nĂ„tt omkring 14 000 soldater. De libyska styrkorna i landet skapade betydande missnöje inom GUNT, genom att stödja Acyls fraktion i dess dispyter med de andra miliserna, inklusive sammanstötningarna i slutet av april med Goukounis FAP. Det förekom ocksĂ„ försök att libyanisera lokalbefolkningen, som fick mĂ„nga att dra slutsatsen att "enande" för Libyen innebar arabisering och pĂ„tvingat införande av Libyens politiska kultur, i synnerhet Gröna boken.[53][54][55]

Under striderna i oktober mellan Qadhdhafis islamiska legionÀrer och Goukounis trupper, och rykten om att Acyl planerade en statskupp för att ta över ledningen över GUNT, krÀvde Goukouni den 29 oktober fullstÀndigt och ovillkorligt tillbakadragande av libyska styrkor frÄn Tchads territorium, vilket, med början i huvudstaden, skulle vara fullbordat 31 december. Libyerna skulle ersÀttas av en interafrikansk styrka frÄn OAU. Qadhdhafi gav med sig, och vid den 16 november hade alla libyska styrkor lÀmnat Tchad och omplacerats pÄ Aouzouremsan.[55][54]

Libyens snabba retrÀtt överraskade mÄnga observatörer. Anledningar kunde hittas i Qadhdhafis önskan att agera vÀrd för OAU:s Ärskonferens 1982 och inneha ordförandeskapet för OAU det Äret. En annan punkt kunde hittas i Libyens svÄra situation i Tchad dÀr det, utan nÄgon folklig och internationell acceptans för Libyens nÀrvaro, skulle ha blivit svÄrt att ta den konkreta risken att orsaka ett krig med Egypten och Sudan, som hade stöd av USA. Detta innebÀr inte att Qadhdhafi hade givit upp de mÄl som han hade uppstÀllt för Tchad, men att han nu var tvungen att söka efter nÄgon annan som ledare för Tchad, dÄ Goukouni hade visat sig opÄlitlig.[55][56]

redigera Habré intar N'Djamena

Den första komponenten av den interafrikanska styrkan som anlĂ€nde i Tchad var de zairiska fallskĂ€rmsjĂ€garna. De följdes av nigerianska och senegalesiska styrkor, vilket förde antalet soldater i styrkan till 3 275 man. Innan den fredsbevarande styrkan var fullt utplacerad hade HabrĂ© dragit nytta av Libyens tillbakadragande och gjort massiva invĂ€gar i östra Tchad, inklusive den viktiga staden AbĂ©chĂ©, som föll den 19 november.[57] Den nĂ€sta som föll var i början av januari Oum Hadjer, bara 160 kilometer frĂ„n Ati, den sista relevanta staden före huvudstaden. GUNT rĂ€ddades för tillfĂ€llet av IAF, den enda trovĂ€rdiga militĂ€ra styrkan som mötte HabrĂ©, som förhindrade FAN frĂ„n att inta Ati.[58]

I ljuset av Habrés offensiv efterfrÄgade OAU att GUNT skulle inleda försoningssamtal med Habré. Detta krav avvisades ilsket av Goukouni.[59] Senare skulle han sÀga:

"OAU har lurat oss. VÄr sÀkerhet var fullt försÀkrad av libyska trupper. OAU utövade pÄtryckningar pÄ oss att förvisa libyerna. Nu nÀr de Àr borta har organisationen övergivit oss medan den tvingar pÄ oss en förhandlingslösning med Hissein Habre"[60]

I maj inledde FAN en slutoffensiv, som passerade utan att hindras av fredsbevararna i Ati och Mongo.[60] Goukouni, som blev mer och mer förargad av den fredsbevarande styrkans vÀgran att bekÀmpa Habré, gjorde ett försök att Äteruppbygga sina förbindelser med Libyen, och nÄdde Tripoli den 23 maj, men Qadhdhafi, som blivit brÀnd av sin erfarenhet frÄn föregÄende Är, utropade sin stat som neutral i inbördeskriget.[61]

GUNT:s styrkor försökte göra ett sista motstÄnd vid Massaguet, 80 kilometer norr om huvudstaden pÄ vÀgen mellan Abéché och N'Djamena, men blev besegrade av FAN den 5 juni efter en hÄrd strid. TvÄ dagar senare gick Habré in i N'Djamena utan motstÄnd, vilket gjorde honom till de facto kÀllan till nationell regering i Tchad, medan Goukouni flydde landet och sökte skydd i Kamerun.[62][63]

Omedelbart efter att han ockuperat huvudstaden gick Habré vidare med att stÀrka sin makt genom att ockupera resten av landet. PÄ knappt sex veckor erövrade han södra Tchad och krossade FAT, Kamougués milis, som förgÀves hade hoppats pÄ hjÀlp frÄn Libyen. Resten av landet underkuvades ocksÄ, med undantag av Tibesti.[64]

redigera GUNT:s offensiv

Eftersom Qadhdhafi mestadels hade hÄllit sig pÄ avstÄnd under mÄnaderna före N'Djamenas fall hoppades Habré först kunna nÄ en överenskommelse med Libyen, möjligen genom ett avtal med dess ombud i Tchad, CDR:s ledare Acyl, som verkade vara mottaglig för dialog. Men Acyl dog den 19 juli och ersattes av Acheikh ibn Oumar, och CDR förargades av Habrés iver att förena landet, vilket fick honom att invadera CRS:s omrÄden.[65]

Det var dĂ€rför med libyskt stöd som Goukouni Ă„tersamlade GUNT. I oktober skapade han en nationell fredsregering med sĂ€te i staden BardaĂŻ i Tibesti som hĂ€vdade sig vara den legitima regering enligt villkoren i Lagosavtalet. För den förestĂ„ende striden kunde Goukouni rĂ€kna med 3 000–4 000 mĂ€n hĂ€mtade frĂ„n flera miliser, som senare samlades i en ArmĂ©e Nationale de LibĂ©ration (ANL) under ledning av en sydtchadier, Negue Djogo.[66][67]

Innan Qadhdhafi kunde lÀgga sin fulla vikt bakom Goukouni attackerade Habré GUNT i Tibesti, men slogs tillbaka bÄde i december 1982 och i januari 1983. De följande mÄnaderna intensifierades sammandrabbningarna i norr, medan samtalen, som kom sÄ lÄngt som till en utbyte besök i mars mellan Tripoli och N'Djamena, bröt samman. DÀrför förde Habré den 17 mars dispyten mellan Libyen och Tchad inför Förenta Nationerna och bad om ett brÄdskande sammantrÀde i FN:s sÀkerhetsrÄd för att ta stÀllning till Libyens "aggression och ockupation" av tchadiskt territorium.[66][68]

Qadhdhafi var nu redo för en offensiv. Den avgörande offensiven började i juni, dĂ„ en GUNT-styrka med 3 000 man invaderade Faya-Largeau, det frĂ€msta fĂ€stet för regeringen i den norra delen av landet, som föll 25 juni, och sedan fortsatte snabbt mot Koro Toro, Oum Chalouba och AbĂ©chĂ©, och tog kontroll över huvudvĂ€garna mot N'Djamena. Libyen hjĂ€lpte till med rekrytering och trĂ€ning och tillhandahöll tungt artilleri till GUNT, men satte bara in nĂ„gra tusen reguljĂ€ra soldater i offensiven, och de flesta av dessa var artilleri- och logistiska enheter. Detta kan ha berott pĂ„ Qadhdhafis önskan att konflikten skulle uppfattas som en intern tchadisk affĂ€r.[48][66][62]

Det internationella samfundet reagerade fientligt mot den libyskstödda offensiven, i synnerhet Frankrike och USA. Samma dag som Faya föll varnade Frankrikes utrikesminister Claude Cheysson Libyen att Frankrike inte skulle "förbli likgiltigt" till ny libysk inblandning i Tchad, och den 11 juni anklagade den franska regeringen Äter Libyen för direkt militÀrt stöd till rebellerna. Franska vapenleveranser Äterupptogs den 27 juni och den 3 juli anlÀnde en första kontingent av 250 zairier för att stÀrka Habré. USA tillkÀnnagav i juli militÀr hjÀlp och mathjÀlp för 10 miljoner dollar. Qadhdhafi led ocksÄ en diplomatisk motgÄng frÄn OAU, som vid mötet som hölls i juni officiellt erkÀnde Habrés regering och bad alla utlÀndska trupper att lÀmna Tchad.[69][66][68]

Med materiel frÄn amerikanerna, zairierna och fransmÀnnen omorganiserade Habré snabbt sina styrkor (nu kallade Forces Armées Nationales Tchadiennes eller FANT) och marscherade norrut för att möta GUNT och libyerna, som han mötte söder om Abéché. Habré visade Äter sin förmÄga, krossade Goukounis styrkor och startade en omfattande motoffensiv som gjorde det möjligt för honom att i snabb följd Äterta Abéché, Biltine, Fada och 30 juli Faya-Largeau, och hota att attackera Tibesti och Aouzouremsan.[66]

redigera Opération Manta

En karta över Tchad inklusive 15:e breddgraden (Röda linjen) dÀr fransmÀnnen separerade regeringsstyrkor frÄn rebellstyrkor
En karta över Tchad inklusive 15:e breddgraden (Röda linjen) dÀr fransmÀnnen separerade regeringsstyrkor frÄn rebellstyrkor

NÀr Qadhdhafi kÀnde att en fullstÀndig förstörelse av GUNT skulle vara ett oacceptabelt slag mot hans prestige, och fruktade att Habré skulle ge stöd till all opposition mot honom, föresprÄkade han en kraftfull libysk intervention, dÄ hans tchadiska allierade inte kunde sÀkra en definitiv seger utan libyskt pansar och luftkrafter.[70]

Sedan dagen efter stadens fall utsattes Faya-Largeau för ihĂ„llande flygbombning med anvĂ€ndning av Su-22 och Mirage F-1 frĂ„n flygbasen i Aouzou, tillsammans med Tu-22-bombplan frĂ„n Sebha. Inom tio dagar hade en stor markstyrka samlats öster och vĂ€ster om Faya-Largeau genom att först mĂ€n, pansar och artilleri skeppades med flyg till Sabha, Al Kufrah och flygfĂ€ltet i Aouzou, och sedan fördes med transportplan för kortare distanser till konfliktomrĂ„det. De nya libyska styrkorna uppgick till 11 000 man, mestadels reguljĂ€ra trupper, och Ă„ttio stridsflygplan deltog i offensiven. Trots detta behöll libyerna sin traditionella roll att tillhandahĂ„lla eldunderstöd och ibland pansarvagnsangrepp, för anfallen mot GUNT, som kunde rĂ€kna med 3 000–4 000 man vid detta tillfĂ€lle.[48][71]

Alliansen mellan GUNT och Libyen belĂ€grade 10 augusti Faya-Largeau-oasen, dĂ€r HabrĂ© had befĂ€st sig med omkring 5 000 soldater. FANT:s försvarslinje hamrades av eld frĂ„n raketkastare, artilleri och pansarvagnar och ihĂ„llande flygbombningar och bröt samman nĂ€r GUNT lanserade sitt slutliga anfall, som lĂ€mnade 700 FANT-soldater pĂ„ marken. HabrĂ© flydde med Ă„terstoden av sin armĂ© till huvudstaden, utan att förföljas av libyerna.[71]

Detta kom att visa sig vara en taktisk blunder, dĂ„ Libyens nya intervention hade skrĂ€mt upp Frankrike, som, Ă€ven pĂ„ grund av amerikanska och afrikanska pĂ„tryckningar, den 6 augusti tillkĂ€nnagav att franska trupper skulle Ă„tervĂ€nda till Libyen som en del av OpĂ©ration Manta, med syftet att stoppa GUNT:s och Libyens framryckning och mer allmĂ€nt försvaga Qadhdhafis inflytande i Tchads inre angelĂ€genheter. Tre dagar senare flyttades flera hundra franska soldater till N'Djamena frĂ„n Centralafrikanska republiken, som senare ökades till 2 700, med flera skvadroner attackflygplan av typen SEPECAT Jaguar. Detta gjorde det till den största expeditionsstyrkan som nĂ„gonsin ihopsamlats av fransmĂ€nnen i Afrika, förutom Algeriska sjĂ€lvstĂ€ndighetskriget.[71][72][73][74]

Den franska regeringen ritade sedan en grÀns (den sÄ kallade Röda linjen) lÀngs 15:e breddgraden, som strÀckte sig frÄn Mao till Abéché, och varnade att de inte skulle tolerera nÄgon intrÄng söder om denna linje av libyska styrkor eller GUNT-styrkor. BÄde libyerna och fransmÀnnen höll sig pÄ sin sida om linjen. Frankrike visade sig ovilligt att hjÀlpa Habré att Äterta den norra delen av landet och libyerna undvek att inleda en konflikt med Frankrike genom att attackera linjen. Detta ledde till en de facto uppdelning av landet. Libyen behöll kontroll över allt territorium norr om Röda linjen.[72][48]

Ett uppehÄll följde, under vilket i november samtal sponsrade av OAU misslyckades med att försona de motsatta tchadiska grupperingarna. Inte mer framgÄngsrik var Etiopiens ledare Mengistus försök i början av 1984. Mengistus misslyckande följdes den 24 januari av en GUNT-attack, med stöd av tungt libyskt pansar, mot FANT:s utpost Ziguey. Denna ÄtgÀrd syftade frÀmst till att övertala Frankrike och de afrikanska staterna att Äteruppta förhandlingarna. Frankrike reagerade pÄ denna övertrÀdelse av Röda linjen genom att genomföra den första betydande motattacken i luften, förde in nya soldater till Tchad och flyttade ensidigt försvarslinjen till 16:e breddgraden.[75][76][77]

redigera Franskt tillbakadragande

För att fÄ slut pÄ dödlÀget föreslog Qadhdhafi den 30 april ett ömsesidigt tillbakadragande av bÄde de franska och de libyska trupperna frÄn Tchad. Frankrikes president François Mitterrand visade sig mottaglig för erbjudandet, och den 17 september tillkÀnnagav de tvÄ ledarna offentligt att det ömsesidiga tillbakadragandet skulle börja den 25 september och vara fullbordat 10 november.[75] Avtalet prisades först i medierna som ett bevis pÄ Mitterands diplomatiska förmÄga och ett avgörande framsteg mot lösning pÄ krisen i Tchad.[78] Det motsvarade ocksÄ Mitterands mÄlsÀttning att föra en utrikespolitik gentemot Libyen och Tchad som var oberoende av bÄde USA och Tchads regering.[72]

Frankrike respekterade tidsgrĂ€nsen, men libyerna begrĂ€nsade sig till att dra in nĂ„gra styrkor, medan minst 3 000 man behölls stationerade i norra Tchad. NĂ€r detta blev uppenbart blev det en kĂ€lla till betydande genans för fransmĂ€nnen och anledning till grĂ€l mellan Frankrikes och Tchads regeringar.[79]

Enligt Nolutshungu kan den bilaterala överenskommelsen mellan Frankrike och Libyen 1984 ha givit Qadhdhafi ett utmÀrkt tillfÀlle att hitta en utvÀg frÄn dilemmat i Tchad, samtidigt som det stÀrkte hans internationella prestige och satt honom i en situation dÀr han kunde tvinga Habré att godta ett fredsavtal som skulle ha inbegripit Libyens stÀllföretrÀdare i Tchad. I stÀllet misstolkade Qadhdhafi Frankrikes tillbakadragande som en villighet att acceptera Libyens militÀra nÀrvaro i Tchad och dess de facto annektering av hela BET-prefekturen, en handling som tveklöst skulle möta opposition frÄn alla grupperingar i Tchad och frÄn OAU och FN. Qadhdhafis blunder skulle sÄ smÄningom medföra hans nederlag, med GUNT:s uppror mot honom och en ny fransk expedition 1986.[80]

redigera OpĂ©ration Épervier

Under perioden mellan 1984 och 1986, dÄ ingen större sammanstötning Àgde rum, stÀrkte Habré sin stÀllning kraftigt tack vare starkt amerikanskt stöd och Libyens underlÄtenhet att respektera den fransk-libyska överenskommelsen. En avgörande faktor var ocksÄ de tilltagande interna stridigheterna mellan olika grupperingar i GUNT efter 1984, som frÀmst rörde striden mellan Goukouni och Acheikh ibn Oumar om ledarskapet för organisationen.[81]

Under denna period utökade Qadhdhafi sin kontroll över norra Tchad, byggde nya vÀgar och anlade en större ny flygbas, Ouadi Doum, med syftet att ge bÀttre stöd till luft- och markoperationer bortom Aouzouremsan, och förde ni avsevÀrda förstÀrkningar 1985, sÄ att Libyens styrkor i landet ökade till 7000 soldater, 300 pansarvagnar och 60 stridsflygplan.[82] Medan denna organisering Àgde rum gick betydande delar av GUNT över till Habrés regering, som en del av Habrés försoningspolitik.[83]

Dessa deserteringar förskrĂ€ckte Qadhdhafi, dĂ„ GUNT erbjöd en tĂ€ckmantel av legitimitet till Libyens nĂ€rvaro i Tchad. För att sĂ€tta stopp för dessa och Ă„terförena GUNT inleddes en stor offensiv mot Röda linjen, vars yttersta mĂ„l var sjĂ€lva N'Djamena. Attacken, som inleddes den 10 februari, omfattade 5 000 libyska soldater och 5 000 soldater frĂ„n GUNT, och koncentrerades pĂ„ FANT:s utposter Kouba Olanga, Kalait och Oum Chalouba. Kampanjen slutade med katastrof för Qadhdhafi, nĂ€r en motoffensiv frĂ„n FANT den 13 februari med hjĂ€lp av den nya utrustningen frĂ„n Frankrike tvingade attackerarna att retirera och omorganisera sig.[77][84][85]

Viktigast var Frankrikes reaktion pÄ attacken. Qadhdhafi hade möjligen trott att Mitterand, pÄ grund av det kommande franska parlamentsvalet, skulle ha tvekat att inleda en ny riskabel och kostsam expedition för att rÀdda Habré. Denna bedömning visade sig felaktig, dÄ det som den franske presidenten inte kunde riskera politiskt var att visa svaghet gentemot libysk aggression. Som en följd av detta inleddes Opération Epervier den 14 februari. I operationen fördes 1200 franska soldater och flera skvadroner jaguarer till Tchad. TvÄ dagar senare bombade Frankrikes flygvapen Libyens flygbas Ouadi Doum, vilket orsakade vedergÀllning följande dag genom att Libyen bombade N'Djamenas internationella flygplats.[86][87][88]

redigera Tibestikriget

Förlusterna som drabbade GUNT i februari och mars accelerade organisationens upplösning. NÀr Goukouni inte dök upp vid en ny runda OAU-sponsrade samtal som hölls i Kongo misstÀnkte mÄnga Libyens hand, vilket ledde till att vicepresidenten Kamougué lÀmnade GUNT, följd av Första armén och FROLINAT Originel. I augusti var det CDR:s tur att lÀmna koalitionen. CDR intog staden Fada. NÀr Goukounis FAP i oktober försökte Äterta Fada attackerade den libyska garnisonen Goukounis trupper, vilket ledde till ett fÀltslag som i praktiken innebar slutet för GUNT. Samma mÄnad blev Goukouni arresterad av libyerna, medan hans soldater gjorde uppror mot Qadhdhafi, tvingade bort libyerna frÄn alla deras stÀllningar i Tibesti, och gick över till Habré den 24 oktober.[89]

För att Ă„terupprĂ€tta sina tillförselvĂ€gar och Ă„terta stĂ€derna BardaĂŻ, Zouar och Wour skickade libyerna en specialstyrka till Tibesti med 2 000 soldater med T-62-pansarvagnar och tungt stöd frĂ„n Libyens flygvapen. Offensiven började framgĂ„ngsrikt och körde ut GUNT frĂ„n dess frĂ€msta fĂ€sten. Vid offensiven anvĂ€ndes napalm och, har det hĂ€vdats, giftgas. Denna attack gick till slut snett och orsakade en omedelbar reaktion frĂ„n HabrĂ©, som skickade 2 000 FANT-soldater för att förenas med GUNT-styrkorna. Även Mitterrand reagerade kraftfullt och beordrade en insats som levererade brĂ€nsle, mat, ammunition och pansarvĂ€rnsrobotar till rebellerna med fallskĂ€rm, och infiltrerade ocksĂ„ militĂ€r personal. Genom denna handling klargjorde fransmĂ€nnen att de inte lĂ€ngre kĂ€nde sig förpliktade att hĂ„lla sig söder om Röda linjen, och var beredda att agera nĂ€rhelst de ansĂ„g det vara nödvĂ€ndigt.[90][91]

Habré var militÀrt bara delvis framgÄngsrik i sitt försök att driva ut libyerna frÄn Tibesti (libyerna kom att lÀmna regionen fullstÀndigt i mars, nÀr en serie nederlag i nordöst hade gjort omrÄdet ohÄllbart), men kampanjen var ett stort strategiskt genombrott för FANT, dÄ den omvandlade ett inbördeskrig till ett nationellt krig mot en utlÀndsk invaderare och framkallade en kÀnsla av nationell enighet som aldrig tidigare hade setts i Tchad.[92]

redigera Toyotakriget

Vid början av 1987, krigets sista Ă„r, var den libyska expeditionsstyrkan fortfarande imponerande med 8 000 soldater och 300 pansarvagnar, men den hade förlorat det viktiga stödet frĂ„n sina tchadiska allierade, som i allmĂ€nhet hade tillhandahĂ„llit rekognosering och infanteri. Utan dem liknade de libyska garnisonerna isolerade och sĂ„rbara öar i Tchads öken. PĂ„ andra sidan stĂ€rktes FANT kraftigt, och hade nu 10 000 högt motiverade soldater utrustade med snabbrörliga och sandanpassade Toyotafordon utrustade med pansarvĂ€rnsroboten MILAN, vilket gav namnet "Toyotakriget" till den sista fasen i konflikten mellan Libyen och Tchad.[93][94][95]

Habré inledde den 2 januari 1987 sin Ätererövring av norra Tchad med en framgÄngsrik attack pÄ de vÀlförsvarade libyska kommunikationsbasen Fada. Mot den libyska armén utförde den tchadiske befÀlhavaren Hassan Djamous en serie snabba kniptÄngsmanövrer, dÀr de libyska stÀllningarna omringades och krossades genom plötsliga attacker frÄn alla sidor. Denna strategi upprepades av Djamous i mars slagen vid B'ir Kora och Ouadi Doum. Libyen drabbades av omfattande förluster och Qadhdhafi tvingades utrymma norra Tchad.[96]

Detta hotade i sin tur Libyens kontroll över Aouzouremsan, och Aouzou föll i augusti till FANT, bara för att slÄs tillbaka av en övervÀldigande libysk motoffensiv och Frankrikes vÀgran att ge luftskydd till tchadierna. Habré svarade snabbt pÄ denna motgÄng med att göra det första tchadiska intrÄnget pÄ libyskt territorium under konflikten, dÄ han den 5 september genomförde en fullstÀndigt framgÄngsrikt överraskningsrÀd mot den viktiga libyska flygbasen Maaten al-Sarra. Denna attack ingick i en plan för att avlÀgsna hotet frÄn Libyens flygvapen inför en förnyad offensiv mot Aouzou.[97]

Den planerade attacken mot Aouzou blev aldrig verklighet, eftersom storleken pÄ segern vid Maaten al-Sarra fick Frankrike att frukta att attacken mot flygbasen bara var första stadiet i en allmÀn offensiv mot sjÀlva Libyen, vilket Frankrike inte var berett att tolerera. Qadhdhafi som nu var utsatt för internt och internationellt tryck visade sig mer försonlig, vilket ledde till en vapenvila framförhandlad av OAU den 11 september.[98][99]

redigera Efterspel

Det förekom mÄnga brott mot vapenvilan, men incidenterna var relativt smÄ. De tvÄ regeringarna inledde omedelbart komplexa diplomatiska manövrer för att fÄ vÀrldsopinionen pÄ sin sida i fall konflikten skulle Äterupptas, vilket i stor utstrÀckning var vÀntat. Men de tvÄ parterna bemödade sig ocksÄ om att hÄlla dörren öppen för en fredlig lösning. Denna inriktning föresprÄkades av Frankrike och de flesta afrikanska stater, medan Reagans administration sÄg en Äterupptagen konflikt som en möjlighet att avsÀtta Qadhdhafi.[100]

Relationerna mellan de tvĂ„ lĂ€nderna förbĂ€ttrades stadigt. Qadhdhafi visade tecken pĂ„ att han ville normalisera relationerna med Tchads regering, och till och med erkĂ€nna att kriget hade varit ett misstag. I maj 1988 förklarade Qadhdhafi att han skulle erkĂ€nna HabrĂ© som Tchads legitime president "som en gĂ„va till Afrika". Detta ledde den 3 oktober till att fullstĂ€ndiga diplomatiska förbindelser Ă„terupptogs mellan Libyen och Tchad. Året dĂ€rpĂ„, den 31 augusti 1989, möttes representanter för Tchad och Libyen i Alger för att förhandla fram ett ramavtal om en fredlig lösning pĂ„ den territoriella dispyten. Qadhdhafi gick med pĂ„ att diskutera Aouzouremsan med HabrĂ© och föra frĂ„gan inför Internationella Domstolen för ett bindande avgörande om de bilaterala samtalen misslyckades. DĂ€rför förde parterna efter ett Ă„rs resultatlösa förhandlingar dispyten till Internationella Domstolen i september 1990.[101][102][103]

Relationerna mellan Libyen och Tchad förbÀttrades ytterligare nÀr den libyskstödde Idriss Déby avsatte Habré den 2 december. Qadhdhafi var den första statschefen som erkÀnde den nya regimen, och han undertecknade ocksÄ avtal om vÀnskap och samarbete pÄ olika nivÄer. Men rörande Aouzouremsan följde Déby sin företrÀdare och förklarade att han om nödvÀndigt skulle kriga för att hÄlla remsan borta frÄn Libyens kontroll.[104][105]

Aouzoudispyten avgjordes för gott den 3 februari 1994 nÀr domarna i Internationella Domstolen med röstsifforna 16 mot 1 avgjorde att Aouzouremsan tillhörde Tchad. Domstolens beslut genomfördes utan dröjsmÄl och de tvÄ parterna undertecknade redan 4 april ett avtal rörande de praktiska detaljerna för att genomföra domslutet. Tillbakadragandet av Libyens trupper frÄn Aouzouremsan pÄbörjades under internationell övervakning den 15 april och var slutfört den 10 maj. Den formella och slutliga överföringen av remsan frÄn Libyen till Tchad skedde den 30 maj, dÄ sidorna undertecknade en gemensam deklaration om att Libyens tillbakadragande hade utförts.[103][106]

redigera Referenser

redigera Noter

  1. ^ a b c d e f K. Pollack, Arabs at War, s. 375
  2. ^ a b c d e K. Pollack, s. 376
  3. ^ S. Nolutshungu, Limits of Anarchy, s. 230
  4. ^ M. Azevedo, Roots of Violence, s. 151
  5. ^ A. Clayton, Frontiersmen, s. 98
  6. ^ M. Brecher & J. Wilkenfeld, A Study of Crisis, s. 84
  7. ^ R. Brian Ferguson, The State, Identity and Violence, s. 267
  8. ^ a b c M. Brecher & J. Wilkenfeld, s. 85
  9. ^ a b G. Simons, Libya and the West, p. 56
  10. ^ S. Nolutshungu, s. 327
  11. ^ a b c J. Wright, Libya, Chad and the Central Sahara, s. 130
  12. ^ M. Azevedo, s. 145
  13. ^ Public sitting held on Monday 14 June 1993 in the case concerning Territorial Dispute (Libyan Arab Jamayiriya/Chad) (PDF). Internationella domstolen.
  14. ^ R. Buijtenhuijs, "Le FROLINAT Ă  l'Ă©preuve du pouvoir", s. 19
  15. ^ R. Buijtenhuijs, ss. 16–17
  16. ^ Public sitting held on Friday 2 July 1993 in the case concerning Territorial Dispute (Libyan Arab Jamayiriya/Chad). Internationella domstolen.
  17. ^ A. Clayton, s. 99
  18. ^ J. Wright, ss. 130–131
  19. ^ S. Macedo, Universal Jurisdiction, ss. 132–133
  20. ^ R. Buijtenhuijs, Guerre de guérilla et révolution en Afrique noire, s. 27
  21. ^ A. GĂ©rard, Nimeiry face aux crises tchadiennes, s. 119
  22. ^ a b c M. Brecher & J. Wilkenfeld, s. 86
  23. ^ a b R. Buijtenhuijs, Guerre de guérilla et révolution en Afrique noire, s. 26
  24. ^ R. Buijtenhuijs, "Le FROLINAT Ă  l'Ă©preuve du pouvoir", s. 18
  25. ^ Libya-Sudan-Chad Triangle, s. 32
  26. ^ R. Buijtenhuijs, "Le FROLINAT Ă  l'Ă©preuve du pouvoir", s. 21
  27. ^ a b c d M. Azevedo, s. 146
  28. ^ J. de LĂ©spinĂŽis, "L'emploi de la force aeriĂ©nne au Tchad", ss. 70–71
  29. ^ M. Pollack, ss. 376–377
  30. ^ H. Simpson, The Paratroopers of the French Foreign Legion, s. 55
  31. ^ M. Brandily, "Le Tchad face nord", s. 59
  32. ^ N. Mouric, "La politique tchadienne de la France", s. 99
  33. ^ M. Brandily, ss. 58–61
  34. ^ M. Azevedo, ss. 104–105, 119, 135
  35. ^ Ibid., s. 106
  36. ^ a b M. Brecher & J. Wilkenfeld, s. 88
  37. ^ N. Mouric, s. 100
  38. ^ a b K. Pollack, s. 377
  39. ^ T. Mays, Africa's First Peacekeeping operation, s. 43
  40. ^ T. Mays, s. 39
  41. ^ T. Mays, ss. 45–46
  42. ^ a b S. Nolutshungu, s. 133
  43. ^ a b c M. Azevedo, s. 147
  44. ^ J. Wright, s. 131
  45. ^ S. Nolutshungu, s. 135
  46. ^ a b c M. Azevedo, p. 108
  47. ^ M. Brecher & J. Wilkenfeld, s. 89
  48. ^ a b c d e H. Metz, Libya, s. 261
  49. ^ a b J. Wright, s. 132
  50. ^ M. Brecher & J. Wilkenfeld, ss. 89–90
  51. ^ M. Azevedo, ss. 147–148
  52. ^ S. Nolutshungu, s. 156
  53. ^ S. Nolutshungu, s. 153
  54. ^ a b M. Brecher & J. Wilkenfeld, s. 90
  55. ^ a b c M. Azevedo, s. 148
  56. ^ S. Nolutshungu, ss. 154–155
  57. ^ S. Nolutshungu, s. 164
  58. ^ T. Mays, ss. 134–135
  59. ^ S. Nolutshungu, s. 165
  60. ^ a b T. Mays, s. 139
  61. ^ S. Nolutshungu, s. 168
  62. ^ a b K. Pollack, p. 382
  63. ^ T. Mays, s. 99
  64. ^ S.Nolutshungu, s. 186
  65. ^ Nolutshungu, s. 185
  66. ^ a b c d e S. Nolutshungu, s. 188
  67. ^ M. Azevedo, s. 110, 139
  68. ^ a b M. Brecher & J. Wilkenfeld, s. 91
  69. ^ M. Azevedo, s. 159
  70. ^ K. Pollack, ss. 382–383
  71. ^ a b c K. Pollack, p. 383
  72. ^ a b c S. Nolutshungu, s. 189
  73. ^ M. Brecher & J. Wilkenfeld, ss. 91–92
  74. ^ M. Azevedo, s. 139
  75. ^ a b M. Brecher & J. Wilkenfeld, s. 92
  76. ^ S. Nolutshungu, s. 191
  77. ^ a b M. Azevedo, s. 110
  78. ^ M. Azevedo, ss. 139–140
  79. ^ M. Azevedo, s. 140
  80. ^ S. Nolutshungu, ss. 202–203
  81. ^ Ibid., ss. 191–192, 210
  82. ^ K. Pollack, ss. 384–385
  83. ^ S. Nolutshungu, s. 212
  84. ^ S. Nolutshungu, s. 212
  85. ^ K. Pollack, s. 389
  86. ^ M. Brecher & J. Wilkenfeld, s. 93
  87. ^ S. Nolutshungu, ss. 212–213
  88. ^ K. Pollack, s. 389
  89. ^ S. Nolutshungu, ss. 213–214
  90. ^ S. Nolutshungu, ss. 214–216
  91. ^ K. Pollack, s. 390
  92. ^ S. Nolutshungu, ss. 215–216, 245
  93. ^ M. Azevedo, ss. 149–150
  94. ^ K. Pollack, s. 391, 398
  95. ^ S. Nolutshungu, ss. 218–219
  96. ^ K. Pollack, ss. 391–394
  97. ^ K. Pollack, ss. 395–396
  98. ^ S. Nolutshungu, ss. 222–223
  99. ^ K. Pollack, s. 397
  100. ^ S. Nolutshungu, ss. 223–224
  101. ^ G. Simons, s. 58, 60
  102. ^ S. Nolutshungu, s. 227
  103. ^ a b M. Brecher & J. Wilkenfeld, s. 95
  104. ^ (1990-12-17). "Chad The Devil Behind the Scenes".
  105. ^ M. Azevedo, s. 150
  106. ^ G. Simons, s. 78

redigera KĂ€llor

Denna artikel Àr helt eller delvis baserad pÄ material frÄn engelsksprÄkiga Wikipedia, Chadian-Libyan conflict, 5 januari 2008.